Extra långt inlägg.
Med Lotta Engbergs vinnarlåt ”Fyra bugg och en Coca Cola” på hjärnan gav jag mig igår morse in på Clas Ohlson. Vid deras orderdisk införskaffade jag en splitter ny diktafon, av märket Olympus. Sedan reste jag därifrån, för att ta mig till det område som kvinnan från föreningen angett som vår mötesplats, dagen till ära. Efter en lång och besvärlig vägbeskrivning per telefon kom jag slutligen in till den rätta byggnaden. I foajén såg jag till att aktivera den digitala diktafonen, diskret lägga ned den i min kavajficka, samt åka med hissen upp till den avsedda våningen. Föreställningen kunde börja!
Kvinnan som jag haft kontakt med visade sig vara generalsekreterare i föreningen. Hon mötte mig i korridoren, efter att jag klivit ur hissen, och ledde mig till det lilla kontor där mötet skulle äga rum. Där skakade jag hand med även ordföranden, slog mig ned i en stol och började småprata i ett försök till att avdramatisera samtalet. Ordföranden, som här får heta Dmitri, och generalsekreteraren, med det synnerligen fingerade namnet Jannike, berättade om sig själva och sin karriär inom föreningen – som jag hädanefter omnämner som Ped-Away. Folkhögskolan får bära det vackra namnet Tindra, där min före detta mentor – Andrej Rasmussen – dessvärre ännu har sin tjänst. Jag vill nu återge samtalet i dess helhet för er, som det ser ut i transkriberad form. Vissa partier citeras inte, på grund av att de skulle avslöja för mycket om vilken förening det rör sig om.
Jannike: …så att… ah… så, jag och Dmitri har väl ganska liknande historia, eh, i, i Ped-Away, liksom – har, har gjort ungefär samma saker, ehm… men nu, här idag, så är vi ju här för att vi har ett ansvar för Ped-Aways… medlemmar, i de positionerna som vi har idag, helt enkelt.
Nicolai: Mm.
Jannike: …och det var ju lite det vi pratade om i, i fredags, på telefon.
Nicolai: Mm.
Jannike: Ehm… och då… det vi vill prata om är ju situationen utifrån vad som hände på Tindra, eh, vi vill inte, eh… dissekera ditt liv, på något sätt, eh… vi vill bara prata om, om det utifrån ett medlemskap i Ped-Away. Eh, och då vill vi jättegärna höra dina tankar om det, eh, för att vi ska kunna… förhoppningsvis komma överens om något, något beslut.
Nicolai: Mm.
Jannike: Det – det är vårt mål.
Nicolai: Okej, ja.
Jannike: Ja.
Nicolai: Ehm… och då skulle det ju underlätta lite grand o-om jag, om jag vet ungefär vad…
Jannike: Ja.
Nicolai: …vad ni hört, och så.
Jannike: Eh…
Nicolai: För visst, visst var det Andrej Rasmussen som…
Jannike: Mm.
Nicolai: …som tog kontakt…
Jannike: Precis. Ehm… och när du och Andrej hade ert första samtal så berättade ju Andrej för dig att det är här är någonting som han är tvungen att berätta… för, ehh, ledarna… i, eh… respektive organisation.
Nicolai: Mm.
Jannike: Ehh… det känner du igen, vad?
Nicolai: Jag kommer inte ihåg det, men om du säger det, så…
Mitt svar bör uttydas som förtäckt ironi. Jag hade inga som helst minnen av att mentorn skulle ha påtalat detta vid det tillfället. För övrigt var denna bekräftelse av Andrejs förtal om mig mycket värdefull att få inspelad, ty kanske kommer den dagen då han har en åtal liggandes över sig – och då skall han inte för något i världen kunna smita ifrån bevisbördan, som jag nu har.
Jannike: Mm. Eeh… jo, att, att… han skulle göra det, och, eh… och då hann ju han göra det, innan ni hade ert andra samtal.
Nicolai: Ja just, ja – det som, som det var några fler inblandade på?
Jannike: Ja, det, det, det vet inte jag, faktiskt – hur många fler det var på det samtalet, men, men vid ert andra samtal, ehhm… som, som jag har förstått det, eh, så, så, ehhm… så, först var ni överens, du och Andrej, om hur ni skulle hantera det här – alltså om du skulle gå kvar på skolan eller inte, och så vidare – eh, och sedan… och sedan ändrades, ändrade ni er. Ehm, om ni var överens eller inte. Eh, men då hade, hade Andrej redan tagit kontakt med alla… eh, alla ledare i respektive organisation. Eh…
Dmitri: Då hade Andrej ringt mig, i det fallet, då.
Jannike: Ja.
Nicolai: Mm.
Dmitri: …så vi hade pratat med varandra.
/…/
Jannike: Ehm… och det som… och det som Andrej har sagt – han har inte gått in på jättemycket detaljer, för jag tycker inte att det är intressant, heller – eh, utan det som Andrej har sagt, det är att det handlar om pedofili… eh… och, att… det inte går att, att… gå en utbildning som riktar sig mot ungdomsverksamhet, eh, och därför valde man att avsluta din utbildningsplats på, på Tindra, helt enkelt.
Nicolai: Mm.
Jannike: Så det är det i stora drag som vi vet, eh, och sedan får du berätta vad du vill… här, men jag skulle först vilja fråga om du känner igen, den historien?
Nicolai: Mmm…det vill jag inte uttala mig om.
Jannike: Okej. Ehm…för att… för vad jag tänker är så här: Utifrån att vara medlem i en ungdomsorganisation, och det pratade vi ju lite om på telefon i fredags också…
Nicolai: Mm.
Jannike: …ehm… eh – det, kopplat till pedofili, upplever vi vara ganska svårt. Och därför vill vi jättegärna höra dina tankar om det.
Nicolai: Jaa… eh, he he, jag vet inte vad jag ska säga…
Jannike: Nej.
Nicolai: Det är ganska märkligt att… en så pass respektabel organisation, får man ju säga… inriktar sig på åsiktsregistrering av, liksom… sexuella minoriteter.
Jannie: Mm. Jag skulle nog inte vilja säga att det här är åsiktsregistrering, eftersom att det här är någonting som du har berättat för Andrej… eh… och därför inte, det är ju inte så att vi går in och, och… eh, och pratar med alla medlemmar som vi ryktesvägen hör tycker eller tänker konstiga saker, eh, utan, utan det här har ju varit ett öppet samtal mellan dig och Andrej. Eh, och därför så skulle jag inte vilja säga att det här är åsiktsregistrering. Ehm…
Nicolai: Mm.
Jannike: Faktiskt.
Nicolai: Ja, det…
Jannike: Mm.
Nicolai: Jag respekterar allas åsikter.
Jannike: Mm. Mm.
Vad generalsekreteraren just infört är ett helt nytt, juridiskt begrepp: ’Öppet samtal.’ Vad skall egentligen det betyda? Att vem som helst är berättigad tillgång till ens personliga dialoger med andra? ’Öppna’ – för Storebror, kanske. En inte alltför smickrande tanke.
Dmitri (vaknar till): Men hur…hrrm… hur ser du på, hur ser du på det som Jannike just frågade då, liksom – kopplingen mellan… ja, pedofili och medlemskap, hur, hur ser du på… hur ser du på det?
Nicolai: Jah… det är en ganska ointressant fråga, kan jag tycka.
Jannike: Okej.
Dmitri: Mhm.
Nicolai: Det är liksom… om man, ser… jag har ju en sådan, rent generell syn på det…
Dmitri: Mm.
Jannike: Mm.
Nicolai: …att, det blir ju, det liksom… jag bryr mig inte så mycket om, liksom, ifall… någon är hetero eller homo… eller bi, eller tänder på läder, liksom… för mig är det viktigast om man kan göra ett bra jobb…
Jannike: Mm.
Nicolai: …för organisationen.
Jannike: Mm.
Nicolai: Så att, det, det är min syn.
Jannike: Mm. Jag tänker, o-om… jag tänker att det är ganska stor skillnad, på, ehm…homosexualitet och pedofili, eh, i samhället i stort så gör man ju ingen, eh… ingen sammankoppling så till vida att, att man, eh, att, det är på lika, eh, att det gäller lika regler. Eh… eller hur? Så därför blir det svårt att göra den… alltså, koppla ihop de två sakerna. Ehm… jag kan hålla med dig om att, eh, om vi, om vi pratar, eh, om vi pratar HBT-världen – vilket jag inte tycker att vi gör när vi pratar pedofili – men om vi pratar i den världen, så är jag heller inte alls intresserad av, eh, de frågorna, kopplat till… till Ped-Away.
Nicolai: Mm.
Jannike: Eh… så länge folk mår bra, eh, så är inte jag intresserad av det. Fast jag tycker att det här är en annan fråga. Förstår du mig?
Nicolai: Jah, det… jag förstår att du tycker att det är en annan fråga.
Jannike: Mm. Mm. Mm.
Dmitri: Men du håller inte med, eller…?
Nicolai: Nej, det… jag skulle inte heller säga att det hör till HBT-världen, just, men…
Jannike: Nej.
Nicolai: …däremot, liksom, det… sexualitetsspektrat, kan man säga.
Jannike: Mm. Mm.
Nicolai: Men det… jag tror jag förstår…
Jannike: Mm.
Nicolai: …vilken åsikt…
Jannike: Och då, då – utifrån, utifrån att, att vi har ett ansvar för alla medlemmar, och att det här har kommit upp, så tycker vi att det är svårt, eh, att försvara ett medlemskap i ungdomsorganisationen. Ehm…
Nicolai: Mhm?
Jannike: …med, med den bakgrunden. Och då vill jag gärna höra vad du tänker om det?
Nicolai: Med bakgrunden, menar du? De ord som Andrej har uttalat?
Janike: Ja, just det – som du har sagt till Andrej.
Nicolai: Mm; eller snarare som…
Dmitri: …som vi har fått höra att du har sagt till Andrej – om det nu är så att, att du har en annan syn på saken så vor, vore det ju jättebra om du kunde (ohörbart), så att vi får höra dina ord direkt om det.
Senare ombads jag beskriva min syn på hur väl en pedofil platsar i en organisation där det förekommer barn och ungdomar.
Nicolai: Nej men, då skulle jag ju resonera som så, att… ehh… så länge som man inte har begått något brott… eller blivit åtalad för något…
Jannike: Mm.
Dmitri: Mm.
Nicolai: …eller har fått ett rykte om sig, att man beter sig illa, så… liksom, oavsett vad man, vad man tänder på…
Jannike: Mm.
Nicolai: …om man ska säga…
Jannike: Mm.
Nicolai: …så… ser inte jag någon anledning till, liksom… till att man inte skulle vara en värdig medlem.
Jannike: Nej. Mm.
Nicolai: Jag vet inte om ni… hängde med riktigt?
Dmitri: Mm.
Jannike: Jo – jo, absolut! Eh…
Nicolai: Det finns ju, liksom… sexuell sadism, till exempel…
Jannike: Mm.
Dmitri: Mm.
Nicolai: …och det… så länge som man inte utlever det på lägrena, så…
Jannike: Mm.
Nicolai: Nä, men, det, det känns som en så konstig fråga, bara, att, det… det finns liksom så m-många olika… fetischer, och, liksom, sexuella inriktningar som man kan gå in på…
Jannike: Mm.
Nicolai: …och det… jag tror att det finns en ganska välgrundad anledning till varför Ped-Away inte har, liksom, gjort någon sådan… lista på vilka… preferenser man… man får ha.
Dmitri: Mm.
Jannike: Mm. Neej, alltså… i, i stort… så, så, eh… så följer ju vi, ehm… så följer ju vi de rådande normerna som finns i samhället.
Med tanke på att de flesta intresseorganisationer syftar till att skapa en opposition mot de ”rådande normerna i samhället” – en regel till vilken denna förening inte är något undantag – ter sig detta argument något andefattigt. Det rör sig i det här fallet naturligtvis om en högst selektiv normaliseringsprocess. Man skulle, med sin goda karma i behåll, kunna beskriva styrelsens beteende som ren och skär godtycklighet. När jag påpekade argumentets inneboende paradox lät det så här:
Jannike: …ja, jo, men, jo men, om vi pratar om, om… om sexualitet…
Nicolai: Mhm. Mm.
Jannike: …så skulle jag, så skulle jag säga det.
/…/
Jannike: Ehm, så på det sättet, så, så… så följer vi, eh… de lagar och regler och så, som gäller för övriga samhället. Men sedan, när det kommer till… att vara med i en organisation… så, så har ju… förbundsstyrelsen, för den organisationen, eh… tolkningsföreträde i vilka som får och inte får lov att vara medlemmar i den organisationen – alltså, om vi pratar oavsett Ped-Away, eller om det är Röda Korset, eller vad det är för organisation vi pratar om, ehm… så har ju, ehm… förbundsstyrelsen för den organisationen tolkningsföreträde. Ehm…
Nicolai: Det är ganska viktigt.
Jannike: Ja, det är ganska viktigt. Och på det sättet, så, så, eh… så har vi ju… så har förbundsstyrelsen rätt… eh, att göra… en sådan, en sådan tolkning, som även ligger utanför… ehm… ligger utanför lagens råmärken, på det sättet att man har blivit dömd för något. Ehm… det behöver inte vara så, att man måste ha blivit dömd för, för något slags brott, för att… för att man kanske inte ska passa… i, i en organisation. Ehm… så på det sättet så är det lite… lite olika… ehh… man gör för samhället i stort, och, och, eh… föreningar.
Nicolai: Mm.
Jannike: Mm.
Nicolai: Ja, jo, jag… det, förstår jag.
Jannike: Mm. Mm. Så då är vi, där är vi i alla fall… där är vi i alla fall överens?
Nicolai: Ja, det…
Jannike: Ja.
Nicolai: …det spelar ingen roll om vi är överens, ni har ju… tolkningsföreträdet hur som helst.
Jannike: Mm.
Nicolai: …eller hur?
Vid det här laget måste generalsekreteraren ha blivit alldeles snurrig i sin stackars huvudknopp. Att förbundsstyrelsen skulle ha rätt att göra stadgetolkningar, som ligger ”utanför lagens råmärken,” är nog knappast ett uttalande som hon skulle vilja ha med på sitt CV i framtiden. I vilket styrdokument står detta angivet, månntro?
Jannike: Mm. Mm. Ehm… ja, och då har vi ju pratat om det här, jag och Dmitri, ehh, hur vi ska… eh, hur vi ska förhålla oss nu, och det är därför som vi ville ha det här samtalet, och det var också det jag sade till dig i fredags, ju, att… vi vill gärna liksom höra… höra, di- dina tankar… ehh… om, om det här. För att det är väldigt viktigt för oss eftersom att vi har ansvar för alla medlemmar, och du är ju medlem.
Nicolai: Mm.
Jannike: Ehm… så därför, så därför är det jätteviktigt för oss att höra vad du tycker och tänker, Nicolai. Ehm… mm.
Nicolai: Men… jah. Nu, nu vet jag inte riktigt vad jag ska kommentera av allt, som har…
Jannike: Du får välja själv.
Nicolai: Får välja själv…
Dmitri: Börja i en ända och fortsätt…
Jannike: Ja.
Dmitri: …framåt.
Nicolai: Ja, nä, det… det är en ganska speciell omständighet…
Jannike: Mm. Mm.
Nicolai: …får man ju säga; jag har ju liksom aldrig… fått äran att träffa en förbundsordförande…
Dmitri: He, he, he…!
Nicolai: …på det här sättet.
Dmitri: Är jag… är jag mindre än vad jag… än vad du trodde att jag skulle vara, eller?
Nicolai: Eeh…
Dmitri: …att jag skulle vara längre, eller större, eller nå’t?
Nicolai: Njaaa…
Dmitri: He, he…
Nicolai: Faktiskt inte så! Eh, jag hade nog ingen sådan riktig fördomsbild…
Dmitri: Nä, vad bra.
Nicolai: Nej, men, det… nej, på så sätt så är det ju väldigt speciellt, liksom…
Jannike: Mm.
Nicolai: …att det arrangeras ett möte för att…
Jannike: Mm.
Nicolai: …visa sitt ansvar för medlemmarna.
Jannike: Mm. Mm.
Nicolai: Men det… det tycker jag är hedervärt, liksom.
Jannike: Mm. Mm.
Nicolai: Man önskar ju att alla skulle få… en sådan här tid… kan jag tycka.
Jannike: Mm. Vi gör ju det… med, med jämna mellanrum när det händer något som vi funderar över, och… eh… och så, så gör vi sådana här möten – så att det är inte konstigt på det sättet, eller, eller… eh, att det här är en första och sista gången som det händer, för det är det inte, utan… utan, det gör vi med jämna mellanrum, när vi har… frågor och funderingar… eh, om vad det är som händer och sker ute i landet. Mm.
/…/
Jannike: Men… men, Nicolai, vad tänker du om det här, då? Tänker du att det är möjligt att vara medlem i Ped-Away? Eh…
Nicolai: För mig?
Jannike: Mm?
Nicolai: Ja, det… heh… det är det jag tycker är… jag har ju fått, liksom, ganska gott renommé, om man säger så.
Jannike: Mm.
Själva mitt budskap var här att jag alltid har blivit betrodd i föreningen, och aldrig hört någon kritik vändas emot mig, i egenskap av medlem. Ordföranden bemöter senare detta påstående:
Dmitri: Nej, precis – precis som Jannike sade i början, det här handlar ju på något sätt inte om att… att prata om din… om din personlighet i stort, eller, liksom… din… din lämplighet att ta ansvar, eller, eller sådana saker, utan, utan det handlar ju, det handlar ju mer om, liksom… ja… kan man, kan man… tända på barn, och leda dem samtidigt? Är det förenligt, liksom? Frågetecken.
Nicolai: Det, det är en fråga till mig nu?
Dmitri: Jaae, ja… fråga, slash påstående.
Nicolai: ”Ja’… skulle jag ju… svara, då.
Jannike: Mm.
Nicolai: Men det är ju, liksom… det är samma sak som – kan man, heh… eh… kan du vara förbundsordförande i en organisation, som, liksom… där det finns kvinnor? Om du nu… nu har jag, liksom…
Dmitri: Mm. Mm.
Nicolai: …av ren… enfaldighet utgått ifrån att du är heterosexuell, men det kanske du inte är. Men det, liksom, det finns ju Hagamannen, och… det ser vi ju, hur… fel det kan gå.
Dmitri: Mm. Mm.
Nicolai: Så att, det, men det är ju, det är ingen sådan diskussion som jag vill ta. Det känns som att den faller på sin egen orimlighet.
Dmitri: Okej.
Nicolai: Alltså att… rent generellt, när det gäller sexualitet, så… eehh… det finns ju alltid de som missbrukar… gör det ju. Och då spelar det liksom ingen roll, just vilken preferens det är… utan, det är ju liksom, det är ju hur man beter sig.
Jannike: Mm. Mm.
Nicolai: Så…
Jannike: Mm.
Nicolai: …ser jag på det.
Jannike: Mm. Och jag skulle vilja säga så här, att, att, ehm… att, med det ansvaret som vi har, inte ser, att det är möjligt.
Nicolai: Mm.
Jannike: Mm.
Nicolai: Okej.
Jannike: Faktiskt så är det, är det så. Ehm… och… ja. Jag hoppas att vi kan, att… att vi skull, skulle kunna komma till någon slags förståelse, för varandras… ståndpunkt i frågan. Ehm… att, eh… att om vi inte blir överens – att vi i alla fall är överens, om att vi inte är överens.
Nicolai: (fnissar)
Jannike: Du förstår vad jag menar. Mm. Ehm…
Nicolai: Nej, men, det… det framgår väl ganska tydligt, att vi har olika…
Jannike: Mm.
Nicolai: …ståndpunkter…
Jannike: Mm. Mm. Mm. För oss så är den, den oron, eh, och det ansvaret för våra medlemmar så pass stort, att vi inte ser att det är förenligt.
Nicolai: Mm.
Jannike: Ehm… mm.
(tystnad)
Jannike: Vill du säga någonting om det, eller känner du så här, ”nej men, då är vi nog’… har vi kommit i hamn då, eller, eh… har du, har du frågor, funderingar till oss, kring… kring hur vi har resonerat och så, eller… är det någonting du vill säga, eller så…?
Nicolai: Nah… tror inte det…
Jannike: Nej.
Nicolai: …alltså, inte så, på rak arm.
Jannike: Nej.
Nicolai: Det är… kanske kan skicka ett mejl sedan, om det… heh…
Jannike: Mm.
Nicolai: …dyker upp något.
Jannike: Absolut – eller att du ringer.
Nicolai: Mm.
Jannike: Mm.
För er som inte har förstått det, blev jag alltså vid just den punkten i samtalet utesluten ur föreningen. När jag frågade om huruvida uppgiften om detta, och bakgrunden till beslutet, skulle spridas vidare till fler än de redan invigda, svarade Jannike mig:
Jannike: Alltså… där skulle jag säga så här, att, att, eh… att när man jobbar i Ped-Away, så är det inte samma sak som att jobba… ehm… som kurator, eller, ehh… på Socialtjänsten, eller på sjukhus… det vill säga, vi har ingen… vi har ingen sådan tystnadsplikt som man har där, ehm… en… där man… skriver på sekretess, helt enkelt – det gör man inte i Ped-Away. Ehm… däremot, så… så… kan jag inte säga att jag är jätteintresserad av, eh… att förklara, alla… omständigheter kring varför man utesluter en medlem. Eh, det kan ju hända att frågor kommer upp, eh, och då… och då tänker jag att… att, eh… det smidigaste är väl om du förklarar det själv, för de som du känner.
Nicolai: Ja.
Jannike: Och de andra är väl, eh… tänker jag är inte i så stort behov av att veta.
Nicolai: Mm.
Jannikes mobiltelefon började ringa här. Efter att småpratet lagt sig, berättade Jannike att styrelsen skulle kunna tänkas göra uteslutningsprocessen känd för fler personer i framtiden:
Jannike: …men det kan ju hända… eh, att… att vi hamnar… jag vill ändå inte utesluta det, Nicolai – för att det kan hända, att vi hamnar i en situation, eh… eftersom att du är omtyckt…
När jag bad om en motivering till varför jag skulle uteslutas, menade Dmitri och Jannike att den sparsmakade utsago, som Andrej delgivit dem, var tillräcklig som beslutsunderlag:
Nicolai: …men… m-men då, då bygger det beslutet på… det som… Andrej, heh… berättade för er?
Jannike: Ja, just, det – och eftersom att du inte… säger emot det… eh, säger att ”nej, det där stämmer inte alls; Andrej har, har ljugit er rakt upp i ansiktet’…
Nicolai: Mm.
Jannike: …så förutsätter jag att det är så.
Dmitri: Mm.
Nicolai: Ja, det… som jag sade innan: Jag vill inte uttala mig om det.
Jannike: Nej.
Dmitri: Nej. Då har ju vi bara den informationen…
Jannike: Ja.
Dmitri: …att gå på.
Mötet avrundades. Jag skakade leendes hand med de båda styrelsemedlemmarna, tog mig åter ut till hissrummet, nådde bottenplan, och spatserade därefter ut i vinterkylan, muntert visslandes på ”Fyra bugg’. Att äntligen ha mötet avklarat – och inspelat – kändes bra för mig. Jag började omedelbart lyssna på det doumenterade materialet, och fann till min glädje, att rösterna hördes som allra bäst från min nyinköpta diktafon. Jag hade dessutom lyckats med att styra samtalet från försvarstalens förnedrande bana, till ett långt mer konstruktivt ifrågasättande av deras taktik. På något sätt hade jag ändå segrat, tänkte jag – en seger, som de själva allt skulle bli varse!
När jag och Alex senare på kvällen diskuterade mötets innehåll, ifrågasatte han styrelsens förfarande. Han undrade om verkligen ordföranden och generalsekreteraren, i maskopi med varandra, skulle kunna utesluta en medlem, utan resten av styrelsens kännedom om detta. Vad jag vet, strider detta beteende emot all tänkbar, god föreningssed – och jag kan aldrig tänka mig, att detta skulle vara annat än stadgevidrigt. Jag tänker dock strunta i att citera deras stadgar, och nu i stället ge mig ut på staden för att äta en sen lunch. Det kändes liksom så mycket viktigare! ^^ Till er som har orkat läsa er igenom hela denna text vill jag säga: Välkomna till kommentarsboken! 
Nicolai de Bauer
Etiketter Föreningsliv, Förtal, Juridik, Lotta Engberg, Pedofili, Sekretess, Tystnadsplikt
november 25, 2008 kl. 5:49 e m
Som ett förtydligande till det sista: Normalt ska det stå i en föreningsstadga hur man blir medlem och hur medlemmar kan kastas ut om det inte är på egen begäran.
Det normala är att endast en kongress/årsmöte kan göra det, eller i vissa fall sittande styrelse på ett protokollfört styrelsemöte. Detta fär att unvika att någon på eget bevåg börjar utesluta ovänner eller meningsmotståndare.
Jag vet dock inte vad som står i denna förenings stadga, men knappast kan två personer genomföra en uteslutning. De är troligen bara bemyndigade att be någon lämna förbundet frivilligt. _Möjligen_ men knappast troligt får de suspendera någon i väntan på dylikt möte.
Men är det värt att driva frågan? Fler riskerar att få kännedom om Nicolais läggning och identitet, vilket är en direkt fara i dagens samhälle. Det är Nicolais beslut och han har mitt stöd oavsett vad han väljer.
/Alex Limonovic
november 25, 2008 kl. 5:56 e m
Det som stör mig mest i hela historien är att de ger sig på en pedofil som agerat EXAKT utefter ”samhällets krav”. Dvs har sökt professionellt stöd!
Jag skulle ha större förståelse om de uteslöt någon som mig som dolt min läggning, jag stämmer iaf såpass långt in på samhällets fördomar om att inte synas.
Om du skulle drabbas på detta vis om din sexualitet blev känd (vilken som helst), skulle du då berätta? Givetvis inte! Kräver man att pedofiler ska söka hjälp så får man faktiskt ta ansvar för dem också. Ochj vill man inte det ska man inte ställa sådana krav… logik!
/Alex
november 25, 2008 kl. 6:31 e m
Kan inget annat än att hålla med Alex, sanslöst. Nicolai du är stark, jag håller på dig.
november 25, 2008 kl. 9:06 e m
Självklart läste jag hela. Vidrigt! men tyvärr knappast förvånande.
Du har iaf min beundran. Starkt.
november 25, 2008 kl. 10:01 e m
Hoppas och tror det är okej att jag omnämner dig bland ”mina” pedofiler och jag redan betraktar dig som bekant?
http://minatankar1.wordpress.com/2008/11/25/mina-pedofiler/
november 25, 2008 kl. 11:27 e m
Du har mitt fulla stöd Nicolai. Så fruktansvärt fel och orättvist. Jag har genom din tragiska historia insett att jag inte skall avslöja min sexuella läggning för någon. Den person som jag anser ha agerat helt fel och omoraliskt är kuratorn. De övriga har nog inte haft så stora val, om de har satt sig själva och organisationerna i första rum. Jag kan tänka mig att de har haft följande bild i skallen: Janne Josefsson trycker upp en mikrofon i nyllet på dem och ställer frågan – ”Ni visste alltså om att han (en faktisk förövare) var pedofil, men ändå vidtog ni inga åtgärder?”. Vidare vilka följder det skulle få för dem personligen och för organisationerna i fråga. Det är för d-t! Hoppas att du slipper fler tråkigheter.
november 25, 2008 kl. 11:43 e m
Oj… Visst är detta starkt, men vad jobbigt det måste kännas för dig nånstans?! Att behöva prata med så ignoranta personer som garanterat INTE vill varken ditt eller samhällets bästa, för att de inte förstår vad det är. Att det kan gå så här illa är väl egentligen bara logiskt, dock, i dagens samhälle med all stigmatisering, osv. Så att berätta en sån här sak på den skola du gått på verkar ungefär lika smart som att få jobb på en förskola och i ett senare skede erkänna sin läggning. Eller nåt. Man blir behandlad som ett odjur fast man inte gjort nåt eller ens gjort sken av att man ”tänder” på barn. Allt det handlar om är ett patetiskt försök att skydda barn från en pedofil. Och hur logiskt är det att man går ut med sin läggning öppet och att man sedan ska göra något mot barnen, kontra den som håller det hemligt och lyckas komma undan med brott tills han eller hon kanske slutligen blir upptäckt? Det är ju inte som att man menar”jag är barnvåldtäktsman” när man säger att man är pedofil, fast i deras öron låter det som det är TROLIGT att man är det eller åtminstone utgör en risk. Då finner de det helt ”logiskt” att ta det säkra före det osäkra och sparka ut en. Ungefär som Tom Hanks karaktär i Philadelphia blir avhyst från advokaten/Denzel Washington i scenen i början av filmen. ”Han är bög, han har inget att vinna eller komma med”. Liksom vi pedofiler är helt jävla chanslösa och obenägna att försvara oss i de flesta situationer i livet. För mig är det SJÄLVKLART att oavsett vår dragning till barn så ska vi få jobba med barn om VI tror oss lämpliga och kapabla till jobbet. Något som kanske gemene smygande barnförgripare (givetvis) eller heteronormativa anställd INTE är i många lägen. Eller som att många som skaffar barn ÖHT är lämpliga föräldrar, osv. Vi döms ut för att vi har ”en sjukdom” som ”KAN” innebära att vi går över gränsen, medan deras förfarande med barn bara ifrågasätts när de skadar ett barn genom misshandel av olika slag eller när de struntar i att anmäla saker till socialtjänsten, osv, osv. Alltså ”de är så mycket bättre än oss”. Bara för de inte är pedofiler. Men hypotetiskt sett så älskar de inte barnen lika mycket som vi gör..!
Mitt råd till Nikolaj nu är att skita i dem han har haft att göra med och den där föreningen och skolan och söka sig nån annanstans, för det låter verkligen skrämmande att de ska sprida att Nikolaj är pedofil! Tänk om det typ blir ”allmänt känt”? Då kan han aldrig få jobba med vare sig barn eller ungdomar i Sverige mer. De ser det som att låta en självmordsbombare jobba som säkerhetsvakt i en galleria eller nåt.
november 26, 2008 kl. 1:37 e m
Hej på er, allihopa!
Tack för ert stöd i den här saken – det är mycket värt för mig. Till Ninni vill jag ge mitt varma medgivande till att omnämnas som bekant, faktiskt ”redan” nu.
Kör hårt!
Till Alex vill jag ge beröm för ditt kompletterande inlägg i stadgefrågan. Jag tror personligen inte att jag har något att tjäna på att driva ärendet vidare, i vare sig domstol eller föreningskretsar. Kanske är det möjligt att nå framgångar på det sättet i ett senare skede, men inte just nu.
Peter: Jag utgår ifrån att din sexuella läggning på något sätt är kontroversiell. I så fall vill jag uttrycka min lättnad över att denna blogg fyller sitt syfte – nämligen att informera andra människor, med liknande levnadsvillkor, om vilka konsekvenser ens uppriktighet kan orsaka. Det känns bra för mig att veta, att du har bestämt dig för att iaktta försiktighet när det gäller din sexualitet. Det är viktigt!
Jag håller för övrigt med dig om även det senare: Dessa personer har inte haft något val. Jag har försökt sätta mig in i deras situation, och insett att jag troligtvis skulle ha agerat likadant själv. Med en så stor rädsla över sig – samt så pass mäktiga ekonomiska intressen – funnes det intet annat till övers för mig. Blotta tanken på Janne Josefsson skulle kunna få vem som helst att drömma mardrömmar, mitt på ljusan dag. Utifrån sina förutsättningar har de alltså handlat korrekt!
Även om jag är en stor beundrare av politisk korrekthet, ter den sig ganska malplacerad i detta sammanhang. Ur ett moraliskt perspektiv har de betett sig oacceptabelt. I stället har känsloargument, i samband med dessa förbannade argumenta ad populum (hänvisningar till massans åsikt), varit de rådande. För den kulturintresserade kan scenariot beskrivas som en sammanslagning av Davids strid mot Goliath och Don Quixotes kamp mot vädermöllor.
Läs och kommentera gärna vidare, Peter! Jag gläds av varje ny signatur jag får syn på här, och än mer när det visar sig att jag har lyckats dela med mig av någonting användbart, till någon. Känn dig därför som hemma!
Amarso: Jag skulle inte ta för givet att någon som påstår sig vara lämplig för en viss typ av arbete faktiskt är det. Introspektion är nämligen inte en oklanderlig metod.
Att däremot negativt särbehandla någon, enkom på grund av hennes _förmodade_ brister, är ingenting annat än diskriminering. Om till exempel Alex identitet skulle avslöjas, kan vi anta att oddsen för att han med omedelbar verkan skulle bli avskedad från sin arbetsplats skulle vara påtagligt stora. I ett sådant fall beror inte friställningen på de prestationer, som bevisligen utförts på arbetsplatsen, utan i stället på illa grundade hypoteser om hur han _skulle_ kunna bete sig i framtiden – det vill säga brottsligt.
Den som vill arbeta med barn måste visa sig kapabel till att ta detta stora och viktiga ansvar. Detta gäller dock inte bara pedofiler, utan _var och en_ som har anställning på förskola, daghem, fritidsgårdar med mera. Att det trots reglementen begås antastanden av barn är inte ett utslag av pedofil aktivism – utan helt enkelt att den berörda verksamheten har slarvat med sin tillsyn, över den anlitade personalen. Om det inte handlade om specifikt pedofili, skulle denna logik framgå med all önskvärd tydlighet. Tyvärr är ämnet synnerligen gyttrigt, och då blir bilden med ens så mycket mer diffus.
För övrigt tror jag inte ett ögonblick på värdet av att jämföra olika gruppers kärlek till sina barn. Jag vittrar på långa vägar grällust i det resonemanget. Det relevanta, enligt mig, är i stället att sträva emot att både pedofilers och icke-pedofilers kärlek skall kunna accepteras av samhället. Hur långt vi har kvar dit vet jag inte, men vi når nog dit bäst med samförståndet som medel, och inte med ett patos som läcker åt alla håll.
Nicolai de Bauer
november 26, 2008 kl. 1:49 e m
[...] Samtidigt som detta skedde upphävdes även, med Nicolai som ovetandes, tystnadsplikten för kuratorn då rektorn i en högskola inte har en sådan. Nu har uppgifterna om att Nicolai är en pedofil även spridits till en förening som Nicolai är aktiv inom. På hans nystartade blogg kan vi ta del av hur den smaklösa och minst sagt pinsamma uteslutningen gick till. Klicka här [...]
november 27, 2008 kl. 9:08 f m
Hej Nicolai!
Tack, jag kommer fortsätta att läsa bloggen och kommentera om jag känner att jag har något att tillföra. Jag är övertygad om att bloggen fyller en viktig funktion, i synnerhet för personer med ovanliga preferenser. Jag följer sedan en tid Alex Limonovics funderingar som har varit väldigt givande för mig, och har på så vis även hittat hit. Vem kan och vågar man prata med? Tack vare era bloggar kan man ta del av uppfattningar, erfarenheter och insikter, som jag anser är viktiga för den personliga utvecklingen samt för att må bra.
Fortsätt blogga, ni behövs!
/Peter
november 27, 2008 kl. 10:15 e m
Hej, Peter!
Dina ord värmer. Jag skall absolut fortsätta med att blogga!
Du undrar vem man ”kan och vågar” prata med. Jag kan endast utgå ifrån mina egna erfarenheter, av vilka kontakter som har visat sig vara mest tillförlitliga och givande, när jag försöker ge ett svar på den frågan.
För mig började det med att jag kontaktade Alex, där tilliten oss emellan med tiden ökade. Min korrespondens med Alex visade sig vara mycket värdefull, eftersom att han som pedofil visste exakt vilka känslor och tankar jag gick igenom. Han dömde mig inte, utan svor på att inte överge mig, oavsett vad jag kunde tänkas ha gjort i mitt liv. Detta betydde väldigt mycket för mig. Det gör det fortfarande. Ingen skall behöva vara rädd för att bli lämnad, och i synnerhet inte för en sådan här saks skull.
Efter att ha börjat skriva till Alex, invigde jag ett par vänner i hemligheten. Även denna typ av kontakt förflöt ytterst väl. Detta berodde sannolikt på att jag vid avslöjandet känt båda personerna en tillräckligt lång tid, för att min person skulle hamna i fokus – inte pedofilin.
Det tog förhållandevis lång tid innan mina föräldrar fick veta någonting, men när de väl gjort det, visade sig även de vara ett stort stöd för mig. Ja, antagligen hade jag varit helt förlorad utan deras hjälp. Jag har kunnat lita bäst på dem, sedan vi öppnade oss för varandra. Om detta gäller för alla sorts föräldrar vågar jag inte svara på. I mitt fall hade jag ju faktiskt inte en strålande relation till dem i förväg, så det goda utfallet kan inte förklaras på det sättet. Det enda jag kan säga om föräldrar är att om man innerst inne tror att de bryr sig om en, är det möjligt att göra det övervägandet att berätta för dem.
Tumregeln är att berätta för så få människor som möjligt, och endast för personer som man har känt en längre tid. Annars är risken för missförstånd alldeles för stor, och man kommer att tvingas förklara sig själv utifrån ett stereotypt tänkande, innan ens verkliga personlighet hunnit visa sig. Om man upplever sig vara osäker inför valet att berätta eller ej, bör man helst låta bli, för att avvakta ytterligare ett tag. I vissa fall kan det löna sig att berätta även för nya bekantskaper. Det är i så fall något man känner av på egen hand.
Jag hoppas att svaret kan ge dig något slags vägledning. I alla lägen vill jag råda dig att vara mycket försiktig när du väljer, eftersom att så mycket står på spel. Lycka till på vägen!
Nicolai de Bauer
november 28, 2008 kl. 12:21 f m
Hei, Nicolai.
Du har min fulle støtte. Det er bra at du skrive om disse opplevelsene du har hatt i bloggen din, så vi andre kan lære av dem.
Det største problemet i dagens samfunn er at pedofile i praksis ikke har noen sted å gå til for å få ”hjelp”. På lengre sikt tror jeg man må prøve å få til en åpen dialog mellom de pedofile og helsesystemet om man vil komme noe sted med å løse dette problemet.
Denne modellen har nå blitt forsøkt initiert i USA av Michael Melsheimer, en åpen pedofil. Han har stiftet en organisasjon som arbeider for åpen og ærlig dialog mellom pedofile og representanter for det mentale helsesystemet. Hjemmesiden deres er på http://www.b4uact.org, og rapport fra siste møtet finner du her: http://www.boychat.org/messages/1146922.htm
Kanskje noe lignende burde vært initiert i Skandinavia? Fordi det er ikke mye åpenhet og forståelse å møte i helsesystemet per i dag.
For øvrig har b4uact lagd en veldig god PowerPoint-presentasjon som beskriver situasjonen til mange pedofile, den finner du her: http://www.b4uact.org/NotOne.pps
december 1, 2008 kl. 12:55 f m
Hej, ”still young’!
Jag vill tacka så mycket för de fina länkar, som du tipsat mig om. De var mycket intressanta att ta del av, måste jag säga – i och med att hemsidorna var de första jag sett av sitt slag. Jag har aldrig annars sett en sådan seriös ansats till dialog, offentligheten och pedofiler emellan. Därför vill jag säga: Tack! PowerPoint-presentationen var, även den, mycket bra.
Kanske skulle någonting liknande kunna införas här, ja. Vi får väl undersöka hur B4U-Act gjorde för att komma igång med sitt arbete, och sedan härma så gott det går, i sådana fall. Förslag på hur en skandinavisk förening skulle kunna utformas mottages tacksamt! ^^
Nicolai de Bauer